Säg den lycka som varar för alltid

Den senaste veckan har jag varit så otroligt lycklig och nöjd med mitt liv. Det har nästan känts som att jag har allt jag behöver i mitt liv. Fantastisk känsla, men kortvarig tydligen. Hade ett utvecklingssamtal med min chef förra veckan där han förklarade hur nöjd och hur "djupt imponerad" han var av min prestation på jobbet. Gött, tänkte jag, då satsar jag helhjärtat på karriären nu för jag älskar verkligen mitt jobb och med så bra feedback kan jag nog komma en bra bit.
Men idag känns allt skit, av en jättelöjlig anledning egentligen men det stör mig något enormt. Det finns nämligen ett program man kan gå på mitt jobb (förutsättningarna är att man är internationellt mobil, under 30 år och har en akademisk examen). Nu ska det tydligen dra igång en ny omgång i januari och jag är inte med (förmodar jag, eftersom jag fick höra om det av Joakim nu när vi åkte hem). Det beror helt säkert på att jag är så pass ny men det har verkligen gjort att jag tappat lusten helt till jobbet. På något sätt känns det bara som att det min chef sa förra veckan var bullshit för det finns ingen korrelation alls mellan ord och handling just nu.
Jag vet att jag måste prata med min chef imorgon och förhoppningsvis kommer jag må bättre när jag har fått säga hur jag ser på saken, men jag är rädd att jag ska bli för känslomässig och bara göra bort mig. Får väl se det som ett ypperligt tillfälle att öva på just sånt här.